Bakom varje fungerande idrottsförening finns en ekonomi som sällan syns. Det är inte sponsorlogotyper på matchtröjan som håller verksamheten igång, utan summan av medlemsavgifter, lite kommunalt stöd och en hel del kreativitet. När något av benen vacklar märks det direkt, ofta i form av en deltagaravgift till nästa cup som plötsligt blivit svår att betala.
I Skåne, liksom i resten av landet, har föreningarna därför blivit allt skickligare på att dra in egna pengar. En av de metoder som vuxit är försäljning i föreningens namn, där medlemmarna säljer produkter och klubben behåller en andel. Det är en gammal idé, men den har moderniserats rejält sedan tiden då försäljningslistan satt uppspikad i klubbstugan.
Sockgrossisten, ett bolag som arbetat med föreningsförsäljning sedan 1986, beskriver upplägget rakt på sak. Föreningen säljer strumpor och sport- och underkläder och behåller 30 procent av försäljningen, vilket motsvarar 45 till 150 kronor per paket. Det krävs inga utlägg, och fakturan betalas först när allt är sålt. Den som vill se hur det fungerar för föreningar kan läsa mer om att tjäna pengar till föreningen.
Det ekonomiskt intressanta är riskprofilen. För en ideell styrelse är frånvaron av startkostnad ofta avgörande. Man behöver inte ta beslut om att investera klubbens sparade medel, utan kan sätta igång och se hur det går. Faller försäljningen platt har man inte förlorat något mer än lite tid.
Skalan är den andra fördelen. En större förening med flera sektioner eller lag kan låta alla sälja parallellt. Då blir det inte ett barn som ska sälja tjugo paket, utan hundra barn som säljer några var. Bland de toppsäljare Sockgrossisten lyfter fram finns klubbar som Kiruna IF och Brunflogymnastik, med 35 900 respektive 42 500 kronor. Alla föreningar når inte dit, men exemplen visar vad volym kan göra.
För medlemmarna har tröskeln sänkts betydligt. I stället för att knacka dörr får varje säljare en personlig webshopslänk att dela med släkt, vänner och kollegor via Facebook, Messenger och sms. En stor del av försäljningen sker alltså utan att någon behöver lämna soffan, vilket gör det lättare att få med även de familjer som annars drar sig för att engagera sig.
Hållbarheten har blivit ett krav snarare än ett plus. Föreningar vill kunna stå för det de säljer till sina medlemmars bekanta. På den punkten har leverantörerna fått anpassa sig, och Sockgrossisten uppger att plaggen i hög grad tillverkas i Öko-tex-certifierade material och att merinoullen är mulesingfri. Det är inte det som driver en kassör, men det gör försäljningen lättare att motivera.
Det finns naturligtvis fallgropar. Försäljningen lever på engagemang, och den som sätter igång utan en tydlig kontaktperson och en bestämd period tappar fart. Erfarenheten säger att två till fyra veckor av aktiv försäljning ger bäst resultat. Leveransen av varorna sker normalt inom fem till tio arbetsdagar, vilket gör att hela kampanjen kan vara avklarad innan säsongens utgifter ens hunnit förfalla.
Modellen är inte tänkt för privatpersoner. Den vänder sig till klasser, lag och föreningar, och bygger på att en grupp samlas kring ett gemensamt mål. Just det gemensamma är kanske den underskattade vinsten. En insamling som lyckas svetsar ofta samman ett lag på samma sätt som en bra säsong gör.
Samma grundkoncept används av idrottslag som behöver pengar till cuper och träningsläger och av skolklasser som sparar till klassresan. För skånska föreningar som vill stärka ekonomin utan att vända sig till medlemmarna med mössan i hand kan det vara värt att undersöka. Pengarna ska ändå in, och det finns enklare sätt att få in dem än att höja avgifterna ännu en gång.
